Mellan den bakre stödplattan på babordssidan och bottnen gick det i mars att sticka in två fingrar. När motorbåten ställdes upp i oktober låg plattan an mot skrovet, och sedan dess har ingen rört vare sig båten eller vagnen. Ägaren hade lossat presenningens surrning vid aktern för att komma åt, mätte glipan med tumstock och fotograferade den innan han gjorde något annat.
Båten har inte flyttat sig. Plattan har följt med marken nedåt, och marken under en uppläggningsplats rör sig mer under en vinter än de flesta räknar med.
Tjäle, töväder och blöt snö
Förklaringen har mer med geoteknik än med båtar att göra. När vatten i marken fryser kan det bildas islinser som lyfter markytan, och hur mycket beror på jordarten. Finkornig jord som håller vatten rör sig mer än grovt, väldränerat grus. Statens geotekniska institut beskriver hur tjäle uppstår och varför vissa marker är mer tjälfarliga än andra (1).
Själva lyftet är ändå sällan det som ställer till det. Det kritiska ögonblicket kommer med tövädret, när marken tinar uppifrån medan den fortfarande är frusen längre ner. Smältvattnet har ingenstans att ta vägen och det översta lagret blir mjukt. En fot eller ett hjul under konstant last kan då sjunka, ibland under en enda vecka.
Asfalterade uppställningsplatser är mer förutsägbara än grus och gräs, men inte helt fria från problemet. Även asfalt kan ge efter under en smal fot när underlaget är blött, särskilt en varm dag på senvåren.
Ovanpå allt detta ligger snön. Blöt snö på en presenning som spänts plant över ett ställ blir en last som till slut hamnar på samma stödpunkter som båten, och den kommer gärna just när marken är som mjukast. En presenning med ordentligt fall låter snön glida av. En platt gör det inte.
Tre punkter i stället för fyra
Vad en sjunken platta betyder för båten hänger på hur vagnen fördelar vikten. Stödpunkterna fungerar som tänkt så länge de står på samma nivå som när båten ställdes dit. När en av dem går ner försvinner inte lasten den bar. Den flyttas till de andra.
På en vagn med hjul som står direkt på marken är det oftast ett hjul som har hittat en mjuk fläck. På vagnar och stöttor med egna fötter är det foten. I båda fallen kan båten som stod på fyra punkter i höstas stå på tre i mars.
Glipan vid aktern är den synliga sidan av saken. Den andra sidan sitter någon annanstans på vagnen, där en platta har fått bära mer än den var tänkt till. Ibland lämnar det ett avtryck i gelcoaten runt plattan. Ett tryckmärke som inte släpper när plattan lossas är värt att fotografera och visa för någon som kan laminat.
Därför räcker det inte att titta till båten på hösten och på våren. En kontroll efter den första längre töperioden avslöjar det mesta, medan det ännu finns tid att justera innan något har hunnit sätta sig i skrovet. Det som gör en sådan kontroll meningsfull är att det finns något att jämföra med: ett foto av varje stödpunkt från uppställningsdagen och en markering på spindeln som visar hur långt den var uppskruvad.
Kölen bär, sidostöden håller
Vilken punkt som tar över lasten när en annan sjunker spelar roll, eftersom alla delar av ett skrov inte är byggda för att bära. Här skiljer sig båttyperna åt, och det är också här många vagnar ställs in fel redan på hösten.
En segelbåt med fenköl ska i princip stå på kölen. Det är kölen och kölbultarna som är byggda för att bära båtens vikt, och vagnens kölstöd ska ta den allra största delen av lasten. Sidostöden finns för att hålla båten upprätt, inte för att lyfta den. Skruvas armarna upp för hårt börjar de bära, och då trycker de in i ett skrov som inte är konstruerat för punktlast på just de ställena.
En motorbåt saknar köl att ställa ner på, och där är logiken en annan. Vikten måste tas upp längs kölbalken och under skott och längsgående förstärkningar, där bottnen är som styvast. En platta som sitter mitt på en obruten bottenyta kan bära, men den gör det där laminatet ger efter mest. Om det är en sådan platta som får ta över när grannen sjunker blir felbelastningen dubbel.
Vinden komplicerar bilden. En inklädd båt har en stor sidoyta, och en vinterstorm tar i den ungefär som i ett segel. Står masten kvar tar den ännu mer. På en båt som står lite fritt i sidostöden kan det räcka för att den ska börja vagga.
Hur hårt sidostöden ska dras får man därför olika svar på beroende på vem på varvet man frågar. En linje är att dra tills plattan precis bär och sedan kontrollera efter första frostnatten. Den andra är att lämna ett litet spel och låta kölstödet göra hela jobbet, med motiveringen att en båt som står lite fritt inte kan bli felbelastad när marken rör sig. Själv skulle jag välja den första för en båt som står öppet för vinden, men det är mer magkänsla än något jag kan stödja med mätningar, och för en segelbåt med masten nedtagen på en skyddad plats kan den andra linjen mycket väl vara den bättre.
Plattornas material spelar också in. En hård platta mot en välvd botten bär på en liten yta, medan en platta klädd med gummi eller filt fördelar trycket bättre. Klädseln slits och suger åt sig vatten, så den behöver bytas oftare än många tror. För träbåtar gäller det här i ännu högre grad. Ett plankbyggt skrov mår sällan bra av få och hårda stödpunkter, och många ägare vill hellre ha fler och mjukare stöd längs hela längden.
Vagnar som utgår från skrovet
Allt detta förutsätter att den som ställer in vagnen vet var skott och förstärkningar sitter. Det problemet går att lösa på två sätt. Det ena är en allmän ram med så många justermöjligheter att den kan bära nästan vad som helst. Det andra är en vagn som utgår från ett bestämt skrov, med stöd som hamnar där just den båten är som starkast.
Den justerbara vagnen är flexibel och fungerar när båtar byter ägare eller när en förening har flera liknande båtar. Nackdelen är att kunskapen om var stöden ska sitta måste finnas hos den som skruvar, varje höst. Den skräddarsydda vagnen gör en del av det tänkandet en gång för alla, men passar sämre när båten byts.
En av de verkstäder som bygger vagnar efter skrov är Propellerteknik. Huvudsysslan där är reparation och balansering av propellrar, men verkstaden tillverkar också båtvagnar och trailrar för olika typer av båtar. Det hänger ihop bättre än man först kan tro. Att laga propellrar efter grundstötningar ger en känsla för var en botten tar emot och var den inte gör det, och det är samma kunskap som avgör var en stödplatta ska sitta.
I praktiken börjar en vagn som byggs för ett visst skrov med båtens verkliga vikt och tyngdpunkt, inte med en standardram som sedan anpassas. Kölstödets läge och längd bestäms först. Sidostöden placeras efter skott och förstärkningar, och svetsarbetet görs med vetskapen om att ramen ska stå ute i salt och väta i många år.
För en tung båt som ska köras på väg talar det mesta för en vagn byggd för just den båten. För en lätt båt som står på samma föreningsplan varje år kan en välinställd begagnad vagn räcka, förutsatt att någon har kontrollerat svetsfogarna och spindlarna. De flesta båtar hamnar någonstans mittemellan, och där avgörs valet ofta mer av hur ofta båten flyttas och vem som ställer in vagnen än av båten själv.
När vagnen blir trailer i april
Hur ofta vagnen flyttas avgör också vad den behöver klara när våren kommer. Många vagnar lämnar aldrig uppställningsplatsen. De rullas fram till kranen eller dras av en traktor och står sedan tomma hela sommaren. Andra ska ut på vägen, och då gäller andra krav.
En vagn som är byggd för att flyttas på varvsområdet är inte automatiskt godkänd för allmän väg. En trailer som ska köras behöver belysning, rätt däck och, över en viss vikt, registrering och bromsar. Körkortet sätter dessutom en gräns för hur tung kombinationen av bil och släp får vara. Reglerna finns samlade hos Transportstyrelsen (2), och det är värt att räkna på riktigt i stället för att gissa. Båtens vikt i broschyren är sällan vikten med motor, bränsle, batterier och allt som har samlats ombord under åren.
Innan något av det blir aktuellt måste vagnen gå att justera. En båt som har legat i saltvatten tar med sig salt upp, och det sätter sig i ramens skarvar, i svetsfogarna och i gängorna på justerspindlarna. En spindel som inte fick fett på hösten kan vara omöjlig att vrida på våren, precis när den behövs.
Däcken är det som oftast överraskar. Ett däck som har stått still under last i ett halvår kan ha fått en platt sida, och gummit åldras även när det inte används. Sprickor i flanken syns bäst när däcket har luft i sig.
Hjullagren är nästa sak. Ett varmt nav som sänks ner i kallt vatten vid sjösättningen drar in vatten när luften i det svalnar. Har det hänt några säsonger i rad kan lagret ha rostat inifrån utan att det märks förrän det börjar låta. Samma sak gäller elkontakten och lamphusen, där en vinter i fukt ofta räcker för att ett glapp ska uppstå.
Längst bak, där skrovet slutar, sitter propellern. Våren är tiden då den kontrolleras, och då är det en fördel om vagnen inte står i vägen. En väl byggd vagn lämnar plats runt drev, axel och roder så att propellern kan tas av utan att båten behöver lyftas om. Det låter som en detalj tills man står där med en navmutter som inte går att nå.
När båten till sist lyfts av inför sjösättningen står vagnen tom för första gången sedan i höstas. Det är det enda tillfället på hela året då plattorna går att se ordentligt från alla håll. En klädsel som har slitits snett eller en spindel som har gått trögt säger något om hur vintern belastade båten, och den informationen är lättare att använda nu än i oktober, när nästa båt redan hänger i kranen.
Noter
- Statens geotekniska institut, information om tjäle och tjällyftning i mark. sgi.se
- Transportstyrelsen, regler för släpvagn, bromsar, registrering och körkortsbehörighet. transportstyrelsen.se