Mellan den bakre stödplattan på babordssidan och bottnen gick det i mars att sticka in två fingrar. När motorbåten ställdes upp i oktober låg plattan an mot skrovet, och sedan dess har ingen rört vare sig båten eller vagnen. Ägaren hade lossat presenningens surrning vid aktern för att komma åt, mätte glipan med tumstock och fotograferade den innan han gjorde något annat.
Båten har inte flyttat sig. Plattan har följt med marken nedåt, och marken under en uppläggningsplats rör sig mer under en vinter än de flesta räknar med.
Tjäle, töväder och blöt snö
Förklaringen har mer med geoteknik än med båtar att göra. När vatten i marken fryser kan det bildas islinser som lyfter markytan, och hur mycket beror på jordarten. Finkornig jord som håller vatten rör sig mer än grovt, väldränerat grus. Statens geotekniska institut beskriver hur tjäle uppstår och varför vissa marker är mer tjälfarliga än andra (1).
Själva lyftet är ändå sällan det som ställer till det. Det kritiska ögonblicket kommer med tövädret, när marken tinar uppifrån medan den fortfarande är frusen längre ner. Smältvattnet har ingenstans att ta vägen och det översta lagret blir mjukt. En fot eller ett hjul under konstant last kan då sjunka, ibland under en enda vecka.
Asfalterade uppställningsplatser är mer förutsägbara än grus och gräs, men inte helt fria från problemet. Även asfalt kan ge efter under en smal fot när underlaget är blött, särskilt en varm dag på senvåren.
Ovanpå allt detta ligger snön. Blöt snö på en presenning som spänts plant över ett ställ blir en last som till slut hamnar på samma stödpunkter som båten, och den kommer gärna just när marken är som mjukast. En presenning med ordentligt fall låter snön glida av. En platt gör det inte.
Tre punkter i stället för fyra
Vad en sjunken platta betyder för båten hänger på hur vagnen fördelar vikten. Stödpunkterna fungerar som tänkt så länge de står på samma nivå som när båten ställdes dit. När en av dem går ner försvinner inte lasten den bar. Den flyttas till de andra.
På en vagn med hjul som står direkt på marken är det oftast ett hjul som har hittat en mjuk fläck. På vagnar och stöttor med egna fötter är det foten. I båda fallen kan båten som stod på fyra punkter i höstas stå på tre i mars.
Glipan vid aktern är den synliga sidan av saken. Den andra sidan sitter någon annanstans på vagnen, där en platta har fått bära mer än den var tänkt till. Ibland lämnar det ett avtryck i gelcoaten runt plattan. Ett tryckmärke som inte släpper när plattan lossas är värt att fotografera och visa för någon som kan laminat.
Därför räcker det inte att titta till båten på hösten och på våren. En kontroll efter den första längre töperioden avslöjar det mesta, medan det ännu finns tid att justera innan något har hunnit sätta sig i skrovet. Det som gör en sådan kontroll meningsfull är att det finns något att jämföra …
…